Min förlossningsberättelse

Mest för mig själv men också för alla er som är intresserade, här är min förlossningsberättelse ♥
 
Efter att jag gått femton dagar över tiden var det äntligen dags för kontroll på specialist mödravården på Sunderby sjukhus Måndag den 12/3. Där fick jag göra en CTG kurva och ett ultraljud för att se så att allt var bra med Astrid. CTG kurvan såg bra ut och Astrid verkade må fint, visade på några få sammandragningar men ingenting regelbundet. På ultraljudet så såg allting också bra ut och läkaren kontrollerade att jag hade tillräckligt med fostervatten kvar och att flödet i navelsträngen såg bra ut. Eftersom allt såg bra ut så ville dom att jag skulle gå hem två dagar och komma tillbaka den 14/3 för igångsättning om inte förlossningen dragit igång av sig själv innan. När vi var klara med ultraljudet frågade jag läkaren om hon kunde göra en hinnsvepning på mig och det gjorde hon. Jag blödde lite efteråt och fick lätt mensvärk. Då var det bara åka hem igen och vänta, men nu tyckte både Jag och Johan att det kändes bra ändå för nu visste vi iallafall att dom sätter igång mig på Onsdagen om ingenting hänt innan dess. Det var värre dagarna innan när man inte hade något datum att förhålla sig till. Att gå över tiden var verkligen en plåga, dom 16 dagarna kändes så oändligt långa
 
Natten efter jag varit på specialist mödravården så hade jag lite mensvärksliknande smärtor och sov inte så bra. Jag gick och la mig i soffan med vetekudden och halv slumrade till men det här var ingenting nytt för mig. Jag hade molvärk och sammandragningar då och då från vecka 30. Tror det gjort att jag inte trodde att jag skulle gå så lång tid över heller men tji fick jag!
 
När jag vaknade på Tisdagen så hade jag sammandragningar och efter några timmar började jag märka att dom kom lite mer regelbundet och inte bara huxflux som det varit tidigare i graviditeten. Jag hade laddat ner en app som man kunde klocka värkarna med så under förmiddagen började jag att klocka värkar och då var dom fortfarande ganska oregelbundna. Dom kom med allt mellan 8 minuters mellanrum till 30 minuter. Vid lunchtid gick även min slempropp så då började jag mer tro på att det faktiskt var igång. Mina värkar blev lite mer regelbundna efter det. Dagen spenderades med att jag låg i sängen och kollade på serier, youtube och läste bok samtidigt som jag höll reda på mina värkar och hoppades innerligt att förlossningen var igång - jag var så redo och peppad på att äntligen få föda!
 
På eftermiddagen så fick jag ytterligare en blödning och ringde då BB för att rådfråga. Personen som svarar ger ett fint bemötande och säger att jag är välkommen in när jag vill men jag säger då att jag avvaktar ett tag till hemma. Vid det här laget har värkarna börjat göra ont och dom kräver att jag andas mig igenom dom. Jag sätter mig i duschen och fokuserar på andningen medan smärtan blir värre. För att ha något att fokusera på så började jag volymföna och locka mitt hår. Nu gjorde värkarna ont så när dom kom fick jag avbryta och bara försöka andas. Nu i efterhand känns det komiskt att jag fixade mitt hår men det var ett sätt för mig att koppla av och fokusera på något annat än bara smärtan.Jag hade önskat tacos till mat så Johan lagade det till lunch och jag åt även det till middag innan vi åkte in. Efter att jag duschat och ätit var klockan cirka 19 och vid det här laget var jag kraftigt påverkad av smärtan i värkarna och hade svårt att bara andas igenom dom. Vi bestämde oss för att åka in till förlossningen vid 20.00. Promenaden från bilen in till sjukhuset är rejält jobbig och jag får stanna och andas mig igenom värkarna i efterhand fattar jag inte varför vi inte bara hämtade en rullstol men det tänkte vi inte på där och då. 
 
Väl där fick jag komma in och göra en CTG kurva och kontroll om hur öppen jag var. CTG kurvan visade på värkar men inte tillräckligt täta och undersökningen visade att jag bara var en ynka centimeter öppen så dom föreslog att jag skulle få bricanyl (för att stanna upp värkarna) och morfin för att kunna sova. Eftersom jag inte sovit bra natten innan så tyckte dom att det skulle vara en bra idé att få sova och ladda för förlossningen. Här kändes det jätte jobbigt. Jag var så jäkla smärtpåverkad och bara öppen en centimeter, nu började man mentalt tvivla på hur man skulle palla med det här. Efter att jag fått sprutorna så skickade dom oss till patienthotellet för att lägga oss och sova och klockan var kanske 22 när vi kom till rummet. Tyvärr fungerade det här inte så bra på mig, bricanylen gav mig frossa som gjorde att jag skakade och morfinet gjorde mig bara smärtfri i kanske 30 minuter innan värkarna började göra ont igen. Johan ringde då till förlossningen för att höra om jag kunde få något ytterligare men då fick vi bara uppmaningen att testa sitta i duschen och ta två alvedon. Sagt och gjort även om det kändes lite sjukt att ta två alvedon när en spruta morfin inte fungerade mot smärtan. Jag sa åt Johan att gå och sova och satte mig i duschen själv. Här är jag helt borta, jag tog värkar som gjorde så sjukt ont och spolade med kokhett vatten på ryggen och magen för att klara av det men under den här tiden var jag helt borta. Efter kanske 2-3 timmar i duschen ville jag inte vara själv mer utan ropade på Johan och vi började med projektet att få mig ur duschen, det här tog säkert över en timme då jag knappt klarade av att ställa mig upp och ännu mindre få på mig kläderna. Jag hade så otroligt ont här men Johan hjälpte mig på ett helt fantastiskt sätt. Jag spydde och kunde knappt stå på benen men vi klarade iallafall tillslut att få mig ut ur duschen och på med kläderna. Johan ringde förlossningen igen och dom sa att vi kan komma in för en ny kontroll. Jag ville försöka vara kvar på rummet så länge det gick men jag kunde absolut inte ligga ner så vi satt och tog värkarna tillsammans tills dess att jag känner att jag blir helt blöt, mitt vatten gick! det var en så härlig känsla mitt i all smärta, nu förstod jag att jag borde få komma in till förlossningen och få hjälp med smärtlindring. Jag satte mig i rullstolen och vi började gå mot förlossningen och när värkarna kom fick Johan stanna och bara krama mig hårt, minns att jag bara sa åt han att krama hårdare hela tiden. Det hjälpte för att kunna stå ut med värkarna. Nu var klockan kanske 5 på morgonen.
 
Framme på förlossningen får vi ett rum, en ny CTG kurva och äntligen blir jag erbjuden lustgas. Jag börjar då andas lustgas när värkarna kommer och ganska snabbt känner jag att det hjälper. Absolut inte så man blir smärtfri men det lindrar ändå mycket och dessutom ett moment man kan fokusera på. Jag blev väldigt snurrig och kände mig nästan berusad då och då men det var absolut inte på ett obehagligt sätt utan bara skönt. Nu blir jag undersökt igen för att se hur öppen jag var och i mitt huvud bad jag till gud tusen gånger om att jag skulle ha öppnat mig 4 cm nu så jag fick stanna kvar, jag var orolig att dom skulle skicka tillbaka oss till hotellet annars. Efter undersökningen visade det sig att jag var öppen hela 8 cm, vilken härlig känsla! jag hade aldrig vågat hoppas på att det skulle skett så mycket men det bevisar vilket enormt arbete jag gjorde i duschen och på hotellrummet. Barnmorskan såg att allt vatten inte hade gått så hon tog hål på det som var kvar och då satte värkarna igång ännu intensivare efter det.Min barnmorska frågade om jag ville ha epidural och det ville jag så hon gick för att ringa narkosläkaren. Tyvärr så var läkaren fast i en livshotande operation och skulle inte komma lös förrän om ungefär 2 timmar så jag fick beskedet att jag inte kunde få någon mer smärtlindring. Det var blandade känslor i mig när jag fick veta att det, på ett sätt blev jag rädd över att föda utan epidural men samtidigt så kändes det som att jag på något konstigt sätt blev peppad över att jag skulle få testa på att föda med bara lustgas. Nu fick jag helt enkelt finna mig i att jag måste klara det ändå. Innan i min graviditet så hade jag mycket funderingar på att försöka föda utan smärtlindring men alla dom tankarna var som bortblåst när smärtan väl kom. Hade det varit upp till mig hade jag tagit all smärtlindring som fanns att tillgå
 
Jag jobbar på med lustgasen och släpper den inte för en sekund, jag kommer så väl ihåg när barnmorskan sa att jag inte kunde få någon epidural så sa jag åt henne: "Då vrider du upp lustgasen på max nu!" och fick som svar "Den går inte att höja mer för då somnar du, fast det kanske är det du vill!" och så skrattade vi alla till i rummet. Stämningen var ändå härlig och peppande trotts enorm smärta. Johan hjälper mig med att hålla vetekudden mot mig, ge mig saft och hjälpa mig med andningen. Efter kanske en timme börjar värkarna ändra karaktär och jag känner trycket nedåt och att jag vill trycka på. Jag minns att jag låg och tänkte "tänk om det här är krystvärkarna, men jag vågade inte fråga för jag var rädd att dom skulle säga att det var länge kvar". Det blir skiftbyte och jag får ny personal ganska samtidigt som jag uppmanas att börja trycka på. Jag får börja krysta och jag krystar och skriker för allt jag har. Här är smärtan så intensiv att jag hör ingen annan än Johan. Jag ligger på sidan och är bara hundra procent fokuserad på att försöka göra det han säger och han är så jävla grym i det här skedet! han hjälper mig så mycket med andingen och peppar mig på ett helt fantastiskt sätt. Jag får känna på hennes huvud och det var en så sjuk känsla! jag minns att personalen fick säga till mig flera gånger att ta bort lustgasen. Man fick ju direktiv om att bara suga in den när man hade värkar men jag sög på för glatta livet hela tiden, dom såg väl att jag var väldigt borta för jag minns att dom vid flera tillfällen sa "Sara, ta bort lustgasen du har inte en värk nu!" men på det lyssnade jag inte så noga. 
Komiskt nog så vågade jag fortfarande inte fråga om det snart var klart för jag var så rädd att det skulle vara länge kvar. Man kan ju tycka att jag borde förstått att det snart är klart när jag fått känna att hennes huvud var ute men det gjorde jag inte. Jag fortsätter kämpa på och krysta och jag bokstavligen skrek ut henne. Från det att jag började krysta tills Astrid var ute tog det bara 12 minuter.
 
När hon kom ut och så grät vi såklart, äntligen var hon här! och smärtan var som bortblåst. Det kändes verkligen som att jag skulle kunna hoppa upp ur sängen och göra vad som helst. En enorm eufori och energi slog till. Lyckan över att det äntligen var över, både förlossningen och graviditeten var en så härlig känsla!
Det var så häftigt att äntligen få se henne. Vi hade funderat så mycket på hur hon skulle se ut och sen när man väl fick se henne så var det ju självklart att hon såg ut precis som hon gjorde. Helt perfekt! hon fick komma upp till mig men när jag skylle sys så ville jag att hon skulle ligga hos Johan istället så han fick bonda med henne under tiden. Efter jag var färdig sydd, duschat och hade kissat fick vi fira med frukosten som jag knappt åt (men Johan åt bådas!) och sen fick vi åka till BB-hotellet och bara mysa och återhämta oss. Trotts att jag då varit vaken i ett dygn så sov jag inte där heller, jag hade sånt rus i kroppen. Det var så mycket att smälta också, Astrid var äntligen här, förlossningen var klar och allt hade gått bra. Vi var och är fortfarande så enormt tacksamma över det. Och jag är fortfarande så jäkla stolt att jag klarade det! vilken enorm kraft vi kvinnor har. 
Och jag är så imponerad över Johan. Stödet, lugnet och tryggheten han gav mig kunde inte varit bättre. Han var så fokuserad och hjälpte mig så otroligt mycket. Bara tanken får mig att börja gråta. Vilket team vi är! jag hade aldrig fixat det utan honom vid min sida. ♥
 
 
 
Taggar: förlossning, förlossningsberättelse, gravid, graviditet;

Kommentarer :

#1: Therése

Så jäkla bra kämpat!! Roligt att läsa 😍👏🏻

Svar: Tack! <3 Snart är det din tur!! :-)
sarasvarld.blo.gg

skriven
#2: Anonym

Vilken härlig berättelse, vad fint att du ville dela med dig av den :) kram / Cajsa

Svar: <3
sarasvarld.blo.gg

skriven

Kommentera inlägget här :