Saras Värld

Efter att jag plussat så tog det inte många dagar innan jag hade en mindre blödning. Från att ha varit glad och lycklig över graviditeten så vände det efter blödningen till en extrem rädsla för missfall. Jag hade två blödningar och det jobbigaste med det var ju att det inte fanns någonting att göra för att få veta att allt var bra förutom att vänta och lita på ökande graviditetssymptom. Varje gång jag gick på toaletten och skulle kissa var jag livrädd över att se mer blod, det var det enda jag tänkte på trotts att man försökte att slappna av och vara lugn så var det helt omöjligt. Att hormonerna åkte bergodalbana i en gjorde ju inte saken bättre direkt. 

 

Jag var mentalt väldigt låg och ledsen under dom första veckorna. Jag kunde verkligen inte på något sätt njuta av min graviditet och vågade inte tro att det skulle gå bra. Så himla onödigt egentligen men man försöker väl förbereda sig för det värsta, som att det vore mindre hemskt då? Nej.. om någon befinner sig i en liknande situation så vill jag bara säga: Våga njuta av att du är gravid! det kan gå bra och det kan gå dåligt, det vet man aldrig men det är inte som att man skulle bli mindre ledsen över ett missfall bara för att man inte vågar vara glad över graviditeten. Det här sa ju alla runt omkring mig iofs men kunde verkligen inte släppa dom tankarna.

Jag kände mig väldigt ensam. 

 

Precis när jag fått veta att jag var gravid så gick jag på semester och även om det skulle visa sig bli en väldigt tråkig semester så är jag väldigt glad att det blev så. Att jag fick tid att dels faktiskt förstå att jag var gravid samt vänja mig vid mina graviditetssymptom innan jag började jobba igen. Redan vecka 6 började jag må illa och jag är glad och tacksam över att jag inte visste hur länge jag faktiskt skulle behöva må så extremt illa. Man trodde ju hela tiden att det skulle gå över typ "nästa vecka". Det började med att jag vart extremt känslig för dofter och tyckte allt runt omkring luktade så himla illa. Kylskåpet (som jag inte kunde öppna utan att ha tröjan uppdragen ovanför näsan) och för att inte tala om mat var helt fruktansvärt. Jag äcklades så sjukt mycket av saker jag i vanliga fall tycker är goda så bara att någon nämnde vissa maträtter (läs:köttfärssås) fick mig att hulka och kräkas. Bara att jag öppnade kylskåpet gjorde att jag flera gånger fick springa och kräkas direkt. 

 

Jag var i princip sängliggandes och kunde under dom värsta veckorna bara få i mig knäckebröd, vatten och clementiner. Jag försökte med alla knep jag kunde läsa mig till: Äta lite och ofta, äta innan man klev upp ur sängen, äta kex osv osv. Men.. DET FUNGERAR INTE! det spelade absolut ingen roll vad jag gjorde, jag hamnade kräkandes framför toaletten flera gånger varje dag oavsett. Att man redan innan det extrema illamåendet kände sig låg och ledsen gjorde ju inte måendet direkt bättre av att kontant kräkas och illamående heller. För er som inte mått såhär i en graviditet så kan jag likställa måendet med världens värsta bakfylla som bara fortsätter dag ut och dag in i veckor. Jag var under dessa veckor väldigt förvånad över hur dåligt jag faktiskt mådde, nog hade man hört om illamående i graviditeten men jag trodde inte man skulle må såhär himla dåligt så tidigt i graviditeten. Det var en himla omställning. 

 

När jag mådde sådär dåligt och bara låg i sängen och stirrade i taket och hörde klockans sekundvisare slå (Ja, det är sant. Så låg jag.) så försökte jag motivera mig med barnmorskans råd "Om du får ökande symptom så behöver du inte oroa dig över blödningarna du haft". Det var motivationen som fick mig att orka mig igenom dagarna,

att kräkningarna var ett kvitto på att den där pyttelilla bebisen i magen mådde bra. 

 

 

Mina symptom under dessa veckor: 

 

 

 

En graviditet kan vara allting annat än rosaskimrande och lyckligt. Självklart är man otroligt lycklig och tacksam över att man kan bli gravid och att man har en liten bebis i sin mage men samtidigt så kan det vara riktigt jävla jobbigt också. Både fysiskt och psykiskt. Jag tycker gravida kvinnor klagar alldeles för lite, vilken omställning man är med om och vilken uppoffring vi gör med våra kroppar för att skapa en ny familjemedlem. Det är faktiskt helt otroligt!

Sen har jag full förståelse över att vissa faktiskt har helt fantastiska graviditeter och får mår toppen:

Grattis säger jag bara till er, så himla härligt! 

 

Det här var den absolut tuffaste perioden under graviditeten och det är så frustrerande att det också är tiden då man knappt vågar berätta om den eller ens tro på att det ska gå bra. 

Men en stor målstolpe för mig var att passera vecka 12. Fan vad härligt det var!